Blommiga bloggen
Mitt i mitt värsta pack-ryck, så ropar Lina från köket. Den lilla rackarn har lagat mat till oss. Hon är verkligen söt som socker den jäntan. 
Och när jag vaknade imorse...
Det är ständigt sol i min fina lägenhet, och det känns lite sorgligt att lämna den imorn...
Blommor på toan, i vardagsrummet, i köket, och två godingar på ballen.
Tata!
Pack och Pms
Roligt.
Jag vill ligga på en filt i en park och vara barfota, dricka vin ur plastglas och bli matad med jordgubbar. Eller nåt.
Herregud, varför blir alla saker så många fler så fort man ska packa ner dom? Pack och Pms.
Packa, fucka, nacka, tjacka, lacka, macka....
Puss!
Inte göra, det är det bästa!
Att ta beslutet att även denna dag, skjuta upp det där telefonsamtalet till en annan dag, ger mig en tillfällig kick. Som förvisso mot kvällskvisten slutar i lite ångest. Men den kan man råda bot på, om man tar samma beslut nästkommande dag. En ond spiral. Som en drog. Att ha ett beroende; att inte ringa viktiga samtal.
Jobbigt bara att det inte finns så många dagar kvar att göra allt som man ständigt skjutit upp....
Kan inte förtså att det är dags för V-by igen. Och att det redan repas där nere, kan jag för mitt liv inte begripa. Men visst har jag ju märkt att folk har flyttat dit. Så det stämmer väl.
Idag gick jag in på Monki, tänkte köpa nån fräsig grej att ha på mig. Men jag blir så förbannad på att man inte kan hänga tillbaks galgarna efter att man väl fått loss ett plagg! Jävla hippa odugliga inredning.
Jag köpte inget. Tänker inte göra det heller.
Ja, så bidar jag min tid när jag inte har nåt liv. Blir arg på fullkomligt onödiga saker...
Men imorgon blir det åka av! Till varberg för att spela polis, i en föreställning med fläsksvål och låtsasblod.
Det ska bli kul att se om jag kommer ihåg nån replik.
Tata!
Ensammen påskmustdrickare
Förra påskaftonen...Vad kan sägas? Jo, Fläder-snaps. Skulle kunnat blivit min död....Då va det livat värre, alldeles för livat tom.
Denna påskafton...Påskmust och romantisk komedi ensam i soffan.
Försökte laga mat, men smakade liksom inte alls gott. Försökte äta godis, men det smakade inte heller.
Men kaffe, snus och Påskmust is the shit.
Även fast det måste tilläggas att jag känner mig sjukt ensam.
Är jag så jävla tråkig? Trist insikt..haha.
Jag har iaf solat till mig en bränna i fejjan. Och promenerat till stan och tränat.
försökt att rensa bland alla jävla tröjjor och klänningar och strumpor och sjalar och gud vet allt vad man samlar på sig och vill släpa med sig.
Varför drabbas jag av så vansinnigt dåligt samvete för att jag vill släpa med halva mitt liv till vimmerby?
Jag får väl släpa med mig va skit jag vill. Ingen bryr sig om det. Förutom mitt samvete som verka tycka att ett par jeans, tjocktröja och tandborste borde räcka. Det är ju orimligt.
I dessa flytt-tider drabbas jag alltid av en stress att köpa att nödvändigt som man behöver i vimmerby, typ deo, duschcreme osv. Vilket är helt onödigt. Jag vet ju nånstans att detta är saker som finns att köpa även i vimmerby.
Kom på mig själv att tänka på att jag måste komma ihåg att köpa balsamvinäger innan jag flyttar...vilket ju är löjligt, det är klart att dom har balsamvinäger i småland. Eller?....
Ser man på, nu har kl hunnit bli påskdagen.
Glad påsk i efterskott då.
Tata
Isolering och hund-depp
Tänk att sitta i en isoleringscell i två år? Kan man ens förstå hur jävla ensamt det är? Två dagar utan att träffa någon, man sitter i sin lägenhet, och man börjar tröttna rätt rejält på sig själv. Och då har man ändå en lägenhet att röra sig i, tv, dator, saker att pyssla med, laga mat...
Undrar hur man skulle bli om man var helt isolerad i två år? Kanske blir man otroligt vis och klok och vet vad som är viktigt i livet och allt det där, eller så blir man socialt geni, eller socialt manisk, eller så har man börjat älska att umgås med sig själv så mycket att man fortsätter med det. Eller så blir man sjuk i huvudet helt enkelt.
Idag regnar det ta mig fan. Då jag inte vill gå ut, så lämnar det mig bara med allt tråk som jag skjutit upp.
Det blir till att få tummen ur röva och börja.
Har sällskap av en jäkligt tuff typ. Tyson. Tyvärr är han lite deprimerad idag. Han kom just och la sig vid mina fötter och skakade som ett asplöv, stackarn. Moderlig som man ju är så, tog jag upp honom i knät och vaggade honom tills han slutade skaka. Nu ligger han bredvid mig och stirrar i taket. Fantastiskt att hundar är som människor på många sätt. Ska göra mitt bästa för att liva upp besten. Förra gången han va så här så googlade jag på "deprimerade hundar". Dom föreslog anti-depp-piller för hundar. Men så långt ska vi inte behöva gå hoppas jag. Lite promenad och ost och ett uppmuntrande tonläge på rösten ska visst också hjälpa. 
Tata!
lapa på
På högstadiet är det ett gissel att överleva. I allafall där jag gick, Tierp, en riktig "fucking Åmål-håla", minst sagt.
Man gör bäst i att hålla sig väl med alla, allra helst de som är lite coola, det är bra att va kompis med dom liksom.
Då får du gå på coola hus-festen, nån fixar cool sprit, du kan få hångla med en cool kille.
Många smörade sig fram, slickade uppåt, "sparkade" neråt. Passade man sig inte, så var man ett lätt byte att jävlas med, eller än värre; ignoreras, glömmas bort.
Bekräftelse lapades girigt från alla håll som gick att finna.
Men, när detta fortsätter i vuxen ålder, då blir jag bara så matt.
Ett litet jävla pretto-inlägg blev det, jag är väl ett jävla pretto då. Just för stunden iaf.
Men imorn, då ska jag bli klok igen.
keso
Det började så bra. Jag fick ett ryck, kände mig pepp på att städa, rensa, plocka, sortera, diska och rensa ut gammal mat från kylen (eller mat som jag fått för mig är gammal).
Mot kylen. Första varan som blir utröstad är keson. Men eftersom jag inte ens gillar att hålla i mat som är gammal så håller jag den i fingerspetsarna. Tappar den givetvis på golvet. Keso i hallen, i köket och i ventilen på frysen. Jag torkar upp keson, försöker pilla bort keso från ventilen med en gaffel, funkar sådär. Slö som jag är så slänger jag keson i slasken i stället för i soporna. Keson täpper igen slasken. Jag blir förbannad och lämnar keson så. Sen ska jag göra rent på golvet, men hittar bara fönsterputs. Sprutar lite fönsterputs, och torkar.
Och tycker otroligt synd om mig själv, och känner mig fruktansvärt och orimligt otursförföljd, nästan så att tårarna kommer.
Så här när jag har lugnat ner mig kan jag tycka att jag överreagerde lite. Så där får man legitimt reagera när man har pms, men inte annars.
Den gamla maten står kvar i kylen. All disk och keson är kvar. Inte har jag rensat ut några kläder, inte har jag sorterat bland mina viktiga papper. Tvätttiden hoppade jag över. Jag lagade ingen mat, utan åt mackor.
Allt för den förjordade kesons skull.
Vilket skämt
Hugo, 19 år.
Ett aprilskämt?
