Besök som värmer!
Idag hände det! Axel drog med sig sina underbara föräldrar och kom till oss på Liborius!
Axel har sett världen i endast 7 veckor, och han är helt fantastisk!
Jag är mycket glad över detta besök, av dessa människor.
Åh. Jag saknar dom redan. Såklart.
November
Livet rullar på. Ångesten växer. Efter Thailand har jag absolut ingenting att göra. För alltid!!
Förhoppningsvis så blir det ju inte för alltid, men tänk om?
Tänk om man skulle utbilda sig? Ha en skola att gå till varje morgon, saker att beta av bit efter bit.
Men jag vill inte. Jag kan inte komma på nånting som jag vill utbilda mig till som inte relaterar till det jag redan försöker hålla på med.
En del av mig känner att jag inte orkar med att vara fattig resten av livet, men samtidigt kan jag inte riktigt förstå hur man kan välja yrke efter pengarna. Så det är inte heller nåt alternativ.
Kan det inte bara ramla ett sjukt otippat och kul erbjudande över mig? Nåt som känns nytt och spännande? Jag tittar på stagepool varje dag, men den sidan är ju inte annat än totalt deprimerande. Och finns det ett jobb som låter roligt, tro fan att man ska kunna prata norska, vara snygg 18 åring eller ha svart afro. Dessa kriterier alltså...
Jag funderar också över hur mycket man har snöat in sig på det man gjort de senaste åren. Om man blir blind inför det andra som också finns att göra, som man kanske skulle uppskatta väldigt mycket att jobba med? Säkert, men man har ingen aning för att hjärnan snurrar inte i dom spåren. Och hur ändrar man det?
Men åh. Hjärtat slår ju klart och tydligt för scenen. Vägen dit är lite trasslig då då. Jag vet det, och det är lite charmen. Vissa gånger iaf! Andra gånger känner man lite så här. Lite värdelös, lite oduglig, lite självömkande...
Men imorn bitti är det jag som hoppar på bussen och åker till mitt teaterjobb! Så jag har ingen riktig rätt att klaga än. Så jag gör det i smyg...på en blogg som inte så många vet om!
Puss!
Hej höst. Hej rusk.
Hej höst. Hej rusk. Gamla vän, tänk att du har hittat hit även detta år!
Som en instruktör på sats sa igår när det va den höstigaste och ruskigaste dagen hittills, "Ja, kolla ut. Nu kan vi antingen bestämma oss för att det är mysigt eller så deppar vi ihop totalt. Vi väljer det första."
Tönt, tänkte jag.
Men idag har jag kommit till insikt med att jag ska försöka inbilla mig att lite mysigt.
Jag längtar så det spritter och sprätter i baguetten när jag tänker min stundande resa till Thailand. Just nu spritter det lite extra eftersom jag har raggisar och fleecetröja och det blåser storm in i lägenheten. Men! Det är mysigt.
Jag fick en finfin kamera av min käre karl i bemärkelsedagspresent.
Efter som jag sitter inne och myser denna kväll så har jag absolut inget bättre för mig än att lägga upp lite bilder. För varje bild tar oftast tusen minuter att ladda upp. Så det tar nog ett tag.
Sen vill jag även meddela att jag är multi-taskare, för jag bloggar, dricker vin, snusar, kollar på fulkultur, betapetar och pusslar i princip samtidigt. Och kollar facebook. Och funderar. Det ni! Det kallar jag begåvat. Och! Mysigt. Eller förresten, det kanske är deppighet. Jag är en mys-deppare. Som känner sig lullig på en klunk rödvin.
Puh! En kamp. Men jag vann. Bilderna uppladdade.
Tjo!
