Line från fönstret

Tänk att sitta i en isoleringscell i två år? Kan man ens förstå hur jävla ensamt det är? Två dagar utan att träffa någon, man sitter i sin lägenhet,  och man börjar tröttna rätt rejält på sig själv. Och då har man ändå en lägenhet att röra sig i, tv, dator, saker att pyssla med, laga mat... 
Undrar hur man skulle bli om man var helt isolerad i två år? Kanske blir man otroligt vis och klok och vet vad som är viktigt i livet och allt det där, eller så blir man socialt geni, eller socialt manisk, eller så har man börjat älska att umgås med sig själv så  mycket att man fortsätter med det. Eller så blir man sjuk i huvudet helt enkelt.

Idag regnar det ta mig fan. Då jag inte vill gå ut, så lämnar det mig bara med allt tråk som jag skjutit upp.
Det blir till att få tummen ur röva och börja.
Har sällskap av en jäkligt tuff typ. Tyson. Tyvärr är han lite deprimerad idag. Han kom just och la sig vid mina fötter och skakade som ett asplöv, stackarn. Moderlig som man ju är så, tog jag upp honom i knät och vaggade honom tills han slutade skaka. Nu ligger han bredvid mig och stirrar i taket. Fantastiskt att hundar är som människor på många sätt. Ska göra mitt bästa för att liva upp besten. Förra gången han va så här så googlade jag på "deprimerade hundar". Dom föreslog anti-depp-piller för hundar. Men så långt ska vi inte behöva gå hoppas jag. Lite promenad och ost och ett uppmuntrande tonläge på rösten ska visst också hjälpa.



Tata!